Spjåket

- Jag vet inte riktigt vart poesin kommer att ta vägen, men vi är inne i en spännande utveckling, där ingenting är på förhand givet. En möjlighet är att den engagerar sig mer i människan och hennes omvärld och lämnar upptagenheten av den språkliga sidan.

Jonas Ellerström, i en intervju i GP från 21 mars. Och språk, ja, det är förstås inget som har med "människan och hennes omvärld" att göra?

Den där falska dikotomin som delar av poesivärlden aldrig tröttnar på att spika upp. Spöket DET AUTENTISKA dras fram. Poesi är enbart känsla, transparens, det går rätt upp i hjärnan, direkt ut i blodomloppet. Som en fix. Gör dikten någon liten omväg via intellektet, vädjar det till andra sinnen än de gängse, bjuder den in främmande element - nej, nej, då är den "akademisk", "språkmaterialistisk", "självreferentiell", "incestuös". Det man inte känner igen och ögonblickligen kan identifiera som poesi, det är hotande, det måste förringas.

Svårbegripligt hur en lyrikförläggare tillika redaktör för Lyrikvännen kan uttrycka sig på det sättet. År 1830 vore det kanske mer rimligt. Men efter Mallarmés tärningskast och Apollinaires kalligramdikter (eller Burroughs cut-ups eller Celans krypticismer osv) är det en naiv ståndpunkt.

Det är inte ens nödvändigt att knyta an det till diverse förtruppers olika genombrott. Poesi är språk. Poesi är språkarbete. Det har allt med "människan" att göra, i den mån man alls känner sig tvingad att lägga sig till med sådana humanistiska markörer.