Om Robert Ståhls "Soft fysik"

Ett djärvhetssprång, onekligen, att som Robert Ståhl i Soft fysik, använda Hitchcocks Psycho som förlaga, till något som i slutändan mynnar ut i en dunkel samtidsroman om Sverige. Om det nu alls är en roman. (”Vad är det där? / Vem fan är det där? / Vad gör vi? / Tycker du om mig?”) Ståhl mutar in sin egen genre där beteckningarna blir ganska missvisande. Det blir en katalogiseringsetikett bara för sakens skull.

Bokens starkaste scen är nog skildringen av hur en mamma knuffar sin lille son nedför en hög bro. ”I åtta minuter står hon på bron medan sonen, i blå nylonoverall / kämpar för livet i leran”. Hennes ursäkter ter sig ihåliga: ”Jag vet inte, han vrider, krånglar sig ur greppet på något sätt / och faller ner i flodfåran”.
Men lyckligtvis läggs ingen moralisk aspekt på grymheten. En utpräglad show don’t tell-princip (skrivarhandböckernas bästa råd!) kommer i dagern. Det påminner om filmkamerans sakliga registrerande. Snabba klipp. Oväsen. Ljud och röster kommer i sjok, och kan inte kopplas till en tydlig avsändare.

Sedan några välkända scener från Psycho, fast filtrerade genom en svensk vardag, vilket skapar en märklig verfremdungseffekt. Roger (Sam) till den trånande Elisabeth (Marion): ”Känslorna växer för snabbt. Jag försöker men tar slut, mentalt / alltså. Vi tappar bort oss själva i den här hetsen. ... Utanför apoteken ringlar långa köer av kunder som är svettiga och irriterande. / Det är kaos och stigande vårdkostnader”

Man känner igen tonen från Ståhls tidigare böcker, OM (1999) och Gives det (2002). Hal, splittrad, något ironisk. Det ”autentiska” – som ju är en kliché i sig – är borta ur bilden.
Som det heter i debutboken:”Vi stod utställda i benämnandes ljus / mitt i utskiljandet och erbjöds ett / skoställ i plast för två par kraftiga skor”.

Den högstämda retoriken kokas ner till materialism.

Men Psycho då. Jo, Ståhl lägger sig bitvis väldigt nära filmen, och agerar ibland medvetet dålig översättare av replikerna. T ex när den stenrike gubbstrutten Tom Cassidy – i Soft fysik heter han Kärlström – kommer in på kontoret där Marion Crane jobbar och utbrister: ”It’s hot as fresh milk out there!”. Hos Ståhl blir det ”Hela stan är som en seg ostskiva!”. Så frambärs ett skevhetens språk med tydliga skarvar i utsagorna.

Det var ett nöje dessutom att se om filmen och ha boken till hands, följa handlingen scen för scen. Ståhl fångar det mest häpnadsväckande perifera. Hur knopparna på en byrå glänser.
Hur Elisabeths (Marions) skugga faller över Norman Bates rygg när de stiger in på dennes kontor. Den enkla middagen med den kuslige Bates, som till en början beter sig som en gentleman, men får något svart i ögonen när Elisabeth fäller en kommentar i förbigående om hans mor (som ju är död sen länge men vars identitet och hela personlighet Bates övertagit). Sättet Elisabeth håller smörgåsen på (”Tre fingrar på brödets ovansida när det lämnar munnen”, ”Tummen och lillfingret är på undersidan”)...

”Modershjärtat slår i sonens huvud

I det här ögonblicket smälter han samman
med det saknade”


-

I övrigt har jag börjat läsa Lotta Lotass' Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet. En bok som jag kände mig lite misstänksam emot när jag såg de första recensionerna. Just misstänksamheten brukar vara en föraning om kvalitet. Boken ruckar något hos den egna, stundtals åderförkalkade smaken. Så var till exempel fallet med Gombrowicz dagböcker och med Peter Handkes Mitt år i Ingenmansbukten.